» Beckholmens miljöhistoria



Stacks Image 309173

BECKHOLMENS MILJÖHISTORIA

Fredrik Leijonhufvud 2010

Beckholmen är en av de äldsta industrimiljöerna i Stockholmsområdet och platsen har haft en stor betydelse för Sveriges industri, handel och sjöfart. Ön ligger nära Gröna Lund och Skansen och nås via en träbro från Djurgårdsstaden. De flesta som hittar ut till ön imponeras av det stora skeppsdockorna, den välbevarade miljön med både verkstäder, pumphus och bostäder för både arbetare och varvschef. Min anknytning till Beckholmen är att jag deltagit i arbetet med att bevara och bruka den gamla varvsanläggningen på ön genom medlemskap och engagemang i Beckholmens Dockförening, som sedan 1986 bedriver kulturhistoriskt inriktad varvsverksamhet på ön.

Beckets och tjärans ö

Namnet Beckholmen kommer från den centrala roll som ön hade för handeln med tjära och beck från 1600-talet och fram till slutet av 1800-talet. Trätjära utvinns traditionellt genom kontrollerad torrdestillering av trä i speciella tjärdalar. Genom att sedan upphetta tjäran under kontrollerade former får man den förädlade produkten beck, som används för tätning (kalfatring) av träfartyg. Tjära var en av de viktigaste exportvarorna för det svenska riket fram till mitten av 1700-talet. För Finland var det den ekonomiskt viktigaste exportvaran mellan mitten av 1600- och början av 1800-talen. Idag är fortfarande "Stockholm Tar" ett känt begrepp i många länder. Exempel på avsättning för det svenska becket var England och Holland, arkeologiska undersökningar har visat att Henry VIII:s flaggskepp "Mary Rose" byggd på 1500-talet var tätad med beck som troligen kom från Sverige eller något annat nordiskt land.1

För att ge en historisk resumé av beck- och tjärhantering på Beckholmen referera jag i de två följande styckena till Anna von Ajkays artikel från s:t Eriks årsbok 1985.2 Redan 1633 etablerade handelsmannen Albrecht Schmidt ett becksjuderi för framställande av beck från tjära på holmen. Beckholmen kom sedan i Stockholm Stads ägo 1647 genom en donation av drottning Kristina. Redan följande år bildades Norrländska Tjärhandelskompaniet som hade monopol på tjärhandeln. Stockholm var stapelstad för tjäran och även handeln och produktionen av beck regleras av Tjärhandelskompaniet. Rollen som stapelstad innebär att all tjära och beck som skulle exporteras gick via Beckholmen. Ön hade därför en oerhört viktig roll i 1600-talens ekonomi. Den mesta tjäran producerades i Västerbotten och framförallt i Finland, och fraktades med segelskutor ner till Stockholm för sortering (vräkning) vid de så kallade tjärhoven. Tjärhovet som tidigare låg nedanför södra bergen på Södermalm flyttades 1690 till Beckholmen. Tjärhandelskompaniet omvandlades senare till Tjärhandelssocieteten, och hade kvar sina privilegier fram till 1715, då tjärhandeln blev fri.3

Under frihandelstiden för tjära på 1700-talet fortsatte Beckholmen att vara en central plats för tjärhandeln. Den bottniska handelstvånget som avskaffades först 1765 gjorde att de bottniska hamnstaderna som låg nära tjärproduktionen fortfarande inte fick exportera varorna, de skulle föras till stapelstäderna. Det var det framstående Grillska handelshuset som i samarbetet med familjeföretaget Petersen bedrev rörelsen med tjära och beck på Beckholmen från och med 1719 och under hela det återstående 1700-talet. Under denna period övergick även äganderätten (tomträtten) från Stockholm Stad handelshusen på grund av ett kameralt misstag. När Finland inte längre var en del av det svenska riket efter 1809 minskade omfattningen av tjärhandeln . . .


1. Evershed, Jerman & Eglinton, "Pine wood origin for pitch from the Mary Rose" I Nature 314, 1985. s. 528-530.
2. Von Ajkay, "Beckholmen-Djurgårdens okönda ö, s:t Eriks årsbok, 1985.
3. Von Ajkay, s 95-98.

1 (7)

Sidan 2:
. . . drastiskt och även under slutet av 1700-talet efter bottniska handelstvångets avskaffande tycks tjärhandeln ha varit mindre framgångsrik för de stockholmska handelshusen. Ett antal ägarbyten följde under första halvan av 1800-talet och Beckholmen förvärvades av Stockholms Grosshandlarsocietet och Skeppsrederier.4 grosshandelssocieteten åtog sig att fortsätta driva tjärhovet och gjorde det på öns västra sida ända fram till 1894. Där låg sedan 1890 även en kolfirma som handlade med stenkol och koks.5 Den bidrog troligen också till föroreningen av marken.
 
Tjär- och beckhanteringen gav upphov till konsekvenser för miljön på land, i vattnet och i luften. Dessa miljöproblem kunde vara både omedelbart märkbara och varaktiga ända in i vår tid. Att förlägga beck- och tjärhanteringen till en ö var bra ur brandsynpunkt, eftersom särskilt becksjuderiet var en brandfarlig verksamhet. Möjligen kan man ha föreställningen att miljökonsekvenserna även kan begränsas inom ön, men erfarenheten visar att så inte är fallet. Att hetta upp tjära för att framställa beck var en process om krävde energi i form av ved. Denna ved hämtades troligen främst från Stockholms skärgård, som ända fram till 1940-talet utgjorde en mycket viktig vedtäkt för stadens uppvärmning och industri. Avskogningen i Stockholm skärgård var påtaglig och detta var en effekt av urbanisering och ökad energianvändning som var och är vanlig kring många städer.6 Verksamheten på Beckholmen bidrog sannolikt till denna avskogning. Vid becksjuderiet tog man vara på vissa av de ämnen som avdunstade under processen tillvara och bildar den kondenserade produkten beckolja Beckolja har använts i medicin och på senare tid exempelvis som myggmedel. Det är dock troligt att själva becksjuderiet även bidragit till luftföroreningar genom att lättflyktiga ångor från den kokande tjäran har spridits i Stockholmsluften. Hanteringen av tjäran har också bidragit till att förorena Beckholmens mark, spill från tjärhanteringen vid omlastning eller sortering under mer hundratals har lämnat spår. I det utkast till miljökonsekvensbeskrivning som Stockholm Stad gjorde i samband med ett påbörjat detaljplanearbete  2006 så konstateras att ” I området väster om stora dockan är grundvattnet kraftigt förorenat (svart med kraftig doft av beck och lösningsmedel) av fenoler och terpenliknande ämnen tillsammans med tjärämnen (PAH)”7 Markföroreningarna har sedan kunnat läcka ut i den omgivande saltsjön och föroreningarna har spritts vidare ut i skärgården.
 
Även själva tjärframställningen är en energikrävande process som lämnar spår i miljön. Tjärframställningen är en torrdestillering av kådrikt trä som påminner om framställningen av träkol. Mycket trä gick åt till tjärframställningen, speciellt kådrika stubbar och liknande. Råvaruutvinningen och tjärbränningen utfördes på platser runt Bottenviken och i östra Finand, men de stora ekonomiska vinsterna hamnade troligen i Stockholm genom handeln på Beckholmen Detta är ett exempel på att miljkonsekvenserna för den tjära som hanterades på Beckholmen stod att finna i ett stort geografiskt område. Vid studier av miljöhistoria är det en vanlig iakttagelse att miljöbelastande verksamhet ofta ger konsekvenser för ett större område än man först anar. Naturresurser har ibland betraktats som outtömliga och sjöar och atmosfär har setts som så stora att föroreningar försvinner i dem.

4. von Ajkay, s 98-102.
5. Sundström, Arne, ”Beckholmsdockornas historia”, Ur Båtologen 4 & 5-2007, Klubb Maritim, Göteborg 2007, s 216.
6. McNeill, Någonting är nytt under solen. Nittonhundratalets miljöhistoria, 2003. s 327. och Brimblecombe, Peter, The Big Smoke, A History of Air Pollution in London Since Medieval Times, Meuthen, London & New York 1995, s 27.
7. Preliminär MKB Beckholmen & område vid kv Grönland, Stadsbyggnadskontoret, Stockholm Stad, 2006, diarienummer 1999-02395-54, s 21

2 (7)


Sidan 3:
Under hela den tid då Beckholmen var ett centrum för hantering av tjära och beck var Sverige ett land med relativt låg industrialisering jämfört med de västeuropeska länder som hade en tidig industriell revolution. Storbritannien var den nation som ledde den industriella revolutionen och blev även världens ledande sjöfartsnation. London blev världens största stad och en hamnstad med stor varvsverksamhet som behövde tjära och beck. Hela Storbritannien blev starkt beroende av import för sin tillverkningsindustri. De inhemska tillgångarna räckte inte till, så omfattande råvaruimport sjövägen från kolonierna och andra länder behövdes för att upprätthålla den expansiva industrin som i sin tur skapade fabriksvaror för exportmarknaden.8 Som nämnts tidigare var de tidigt utvecklade västeurepeiska industri- och sjöfartsnationerna en viktig marknad för svensk beck- och tjärexport. I det sammanhanget kan man se Beckholmen som en av de platser som tidigt exploaterades med den västeuropeiska industriella utvecklingen som drivkraft.

Varvsön Beckholmen

När Stockholms Grosshandelssocietet och Skeppsrederier förvärvade Beckholmen 1848 var det för att anlägga ett reparationsvarv på ön. De fortsatte också att sköta tjärhovet som fortfarande var i drift på den västra delen av ön. Den ökade handeln och de allt större skeppen krävde större anläggningar för fartygsreparationer.9 De första skeppsdockorna uppfördes vid kusten i europeiska länder som hade kraftigt tidvatten. Dessa dockor tömdes och fylldes med hjälp av ebb och flod. Den första svenska skeppsdockan, Polhemsdockan, började byggas i karlskrona 1716 och var då ett nyskapande byggnadsverk som tömdes genom manuell pumpning eller med hjälp av vindmöllor. Inte förrän 1771 nämndes en Eld och Luftmachin, dvs en ångmaskin, som tänkbar drivkälla för dockans pumpar.10
 
Den kände kanalbyggaren och överstelöjtnanten Nils Ericson konstruerade de två äldsta dockorna på Beckholmen som började byggas i maj 1848 och invigdes i mars 1851. Schakt och sprängmaterial från dockorna användes för att utöka den befintliga marken på ön, främst öster om den större dockan.11 Detta sätt att på konstgjord väg vinna mark ur havet var inget storskaligt projekt, men kan ses som ett exempel på hur människans moderna civilisationer har en lust att tvinga vattnet dit vi vill ha det och anpassa kusterna efter våra önskemål.12 För att tvinga vattnet ur dockorna byggdes en modern, ångdriven pumpstation, med en karaktäristisk, stegvis avsmalnande skorsten som kan ses på samtida avbildningar. Den för tiden moderna varvsanläggningen var en del i en omfattande moderniserings- och exploateringsvåg som även kom att påverka många andra delar av Nationalstadsparken,  exempelvis genom framväxten av Värtahamnen med järnväg och gasverk.13
 
Vid tiden för byggandet av de första skeppsdockorna på Beckholmen var ångmaskinen ett självklart val för en modern anläggning. Både på land och till sjöss hade ångmaskinen fått en mer framträdande roll, och redan på 1830-talet fanns ett flertal reguljära ångbåtslinjer i Sverige. Ur ett miljöhistoriskt perspektiv byggs dockorna under en period då energianvändning i samhället ökade kraftigt i samband med ökad industrialisering och världshandel. Sverige var på väg in i den första . . .

8. Hughes, Donald, Världens miljöhistoria, SNS Förlag, Stockholm 2005, s 188-189.
9. Sundström, s 211.
10. Lepasoon, ”Om dockors betydelse för sjömakten och industrialismens framväxt”, ur Blekingeboken, 1988, Blekinge Läns Museum, Karlskrona, s 29-61.
11. Sundström, s 211-212.
12. McNeill, s 215.
13. Barthel, Colding, Elmqvist & Carl Folke, “History and Local Management of a Biodiversityrich, Urban, Cultural Landscape” Ecology and Society 10 (2) 2005, s 11.

3 (7)


Sidan 4:
. . . energitransitionen, dvs övergången från kraft producerad främst av människor och djur, men även i viss mån vind och vatten, till ett ökat fossilt energianvändande, främst taget ur stenkol. Den andra energitransitionen som skedde på 1900-talet innebar att man mer och mer började använda fossilt bränsle i gas- eller flytande form.
 
Varvsverksamhetens fortsatta framväxt på Beckholmen har bäst beskrivits i en artikel från 2007 av Arne Sundström.14  Följande stycke är ett referat av denna artikel. De två dockorna förlängdes under 1800-talet, och mellan 1864 och 1882 fanns även ett nybyggnadsvarv med stapelbädd på den östra delen av ön. Under perioden mellan 1900 och 1911 byggdes nya fartyg i stål på en stapelbädd som upprättades väster om dockorna. Stålfartygsbyggandet var en energiintensivare process än träskeppsbygget och bland annat byggdes en speciell spantugn för tillverkningen av fartygens spant. Marinen tar över Beckholmen 1917 och en  ny stor docka för flottans stora fartyg stod klar 1927 och förlängdes 1944-1946.Detta är den största dockan på ön och den kallas för Gustav den femtes docka, eller bara GV-dockan. Sprängstenen från dockan gjorde att Beckholmen åter växte, denna gång mot väster. Mellan 1921 och 1969 delades nyttjandet av varvet mellan Finnboda Varv AB och Marinen.1969 flyttade  örlogsflottan till Muskö och efter detta fick Finnboda varv ett avtal om att disponera hela varvsanläggningen, avtalet upphörde 1982. Beckholmens Dockförening bildades 1986 och driver sedan dess den minsta, västra dockan. Mellan 1987 och 1997 drevs den östra docka av ångbåtsentusiaster. Företaget GV Varv AB bildades 1992 för att driva den stora GV-dockan, och de tog 1997 även över driften av den mellanstora östra dockan. Idag är verksamheten på ön en blandning mellan kommersiellt reparationsvarv och kulturhistoriskt inriktad varvsverksamhet.15
 
När varvsverksamheten startade på ön blev detta också starten för nya typer av miljöpåverkan. Reparation och underhåll av fartyg förde med sig utsläpp av en mängd ämnen som tidigare inte förekommit i luft, jord eller vatten kring ön. De mer traditionella metoderna för fartygens underhåll och bevarande var relativt miljövänliga och inte så omfattande, det finns dock vissa exempel på färgpigment som var mycket giftiga, exempelvis blyvitt, som var det vanligaste vita pigmentet. Som namnet antyder innehåller det bly. Många av de traditionella färgerna och metoderna innehöll relativt ofarliga ämnen som linolja, tjära, sot (svart pigment), träharts, och jordfärgämnen. Det var också ovanligt att de enklare fartygen var målade i någon större utsträckning. Blymönja var inte vanligt förekommande på träfartyg. Bottnarna ströks vanligen med en blandning av beck och tjära som kallades halvbeck, eller kläddes in med kopparplåt på fartyg som skulle gå i vatten där det fanns skeppsmask. De modernare fartygen i järn eller stål målades  under 1800-talet ofta med den giftiga blymönjan som grundfärg, men den ersattes efterhand med järn- eller zinkbaserad grundfärg. Bottenfärger, eller patentfärger som de först kallades, är bland de giftigaste färgerna som förekommit. Bottenfärger ska motverka beväxning och skeppsmask på fartyg. Bottenfärgerna blev inte vanligt förekommande förrän på slutet av 1800-talet och kunde innehålla en mängd miljögifter, vanligt förekommande var bly, arsenik, tenn, koppar, kvicksilver och DDT. Idag har miljökraven för bottenfärgerna skärpts, men det finns fortfarande kvar rester av färgerna på gamla fartygsskrov, och dessa rester kan frigöras vid exempelvis upphuggning eller blästring av fartyg. Även de bottenfärger som används idag innehåller miljöfarliga ämnen. Analyser som gjorts av marken på Beckholmen visar att det förekommer höga halter av bland annat bly, kvicksilver och arsenik  i marken, och personer som arbetade på varvet under 50-, 60- och 70-talen har berättat att man hällde ut färgslattar  direkt i marken. På 1800-talet var svallvågor från båtar och fartyg sällsynta, och de relativt få maskindrivna fartygen gick så långsamt så de inte drog upp speciellt höga svallvågor. Efter övergången till allt fler snabbgående, bensin- eller dieselmotordrivna fartyg har problemet med . . .

14. Sundström
15. Sundström, s 213-217, 307-311
    4 (7)


    Sidan 5:
    . . . svallvågor vid Beckholmen ökat. Svallvågorna gör att stränderna eroderar snabbare och att markföroreningarna i högre takt sprids ut i det omgivande vattnet.De föroreningar som uppkommer i samband med arbeten i skeppsdockorna riskerar att spridas ut i vattenmiljön varje gång dockorna fylls med vatten och öppnas ut mot Saltsjön. Vid länspumpning av dockorna pumpas vattnet orenat ut i Saltsjön.
     
    I samband med bygget av den stora GV-dockan på 1920-talet elektrifierades ön och även pumpstationerna.16 Elen kom troligen främst från Ferdinand Bobergs elverk, som uppfördes 1905 och idag tillhör Skansen. Elektrifieringen bidrog kanske inte till mindre utsläpp i sitt initialskede eftersom elverket drevs av kol, men det gjorde att man i framtiden kunde använda el som framställts av mindre förorenande energikällor.Med elektrifieringen blev energin mer lättillgänglig och det är troligt att användandet av energi ökade.
     
    Ett varv för med sig en mängd olika verksamheter och kräver ytor för hantering av material. Byggnadsmaterial och annat förvaras under längre eller kortare tid på varvet . Detta kan ge ett stökigt intryck. Under de första två årtiondena efter dockornas invigning 1851 användes dockorna mest för målning och enklare underhåll av fartyg. Det var inte förrän vintern 1867-1868 som ett mer omfattande reparationsarbete utfördes i dockorna. När en intressent som ville starta ett nybyggnadsvarv med en stapelbädd på Beckholmen frågade Grosshandelsrsocieteten svarade de att Beckholmen borde förskönas med tanke på läget i Stockholms Hamn, och detta inte skulle vara förenligt med ett varv. Detta kan ha varit en av de första gångerna som frågan om att förbättra öns skräpiga utseende kom upp, något som senare ofta har framförts.17

    Jordanalyser visade att det fanns höga halter av tungmetaller även uppe på kullen. det tyder på att ämnena har spritts genom luften i samband med blästring. Sandblästring blev inte vanligt förekommande i varvsindustrin förrän på 1960-talet, och troligen var det också vid denna tid blästringen kom till Beckholmen. Föroreningarna på kullen kommer därför med största sannolikhet från perioden 1960-2010.
     
    Sjöfartens spår i växtligheten.
     
    Redan innan becksjuderiet anlades på ön 1633 så kan man anta att detta varit en plats där fartyg från när och fjärran passerat eller lagt till. Under andra hälften av 1800-talet använde Stockholms Stad ett område på Beckholmen som upplag för skeppsbarlast,18 och man kan anta att en del barlast även kommit iland på Beckholmen i samband med lastning och lossning av beck och tjära samt vid varvsarbeten. Det är ett känt faktum att arter spridits över jorden, avsiktligt eller oavsiktligt med hjälp av människan. Ibland har detta haft ödesdigra konsekvenser för de lokala ekosystemen.19 Med den ökande handeln och sjöfarten kom också nya arter att förflytta sig över jorden via barlast. Detta diskuteras av McNeill i boken Någonting nytt under solen, men då främst med avseende på vattenlevande organismers förflyttning i de moderna fartygens barlasttankar.20 Fenomenet är dock äldre än så och Beckholmen kan idag uppvisa förekomst av ruderatväxter och adventivväxter. Detta har skildrats i artiklen Bevara Beckholmens blomster, skriven av Per Sigurd Lindberg, som menar att Beckholmen möjligen är Sveriges mest orörda barlastplats, och att det är den enda ruderatplatsen i länet som är värd att bevara. Adventivväxter är växter som inte tillhör sveriges ursprungliga flora. Ruderatväxterna är växter som återfinns där marken och dess naturliga flora har störts av människan. Botanikerna under andra hälften av 1800-talet besökte gärna Beckholmen för att studera ovanliga växter, och det finns en hel del dokumentation och insamlade exemplar från denna tid, bland annat i Naturhistoriska Riksmuseets herbarium. Flertalet barlaxtväxter blev inte långlivade, men än idag finns det barlastväxter på Beckholmen. Knippnejlikan som växer vid änden av de två äldre dockorna anses vara den märkligaste, men det finns också exempelvis Ulltistel, rödmålla och . . .

    16. Von Ajkay, s 110.
    17. Sundström, s 213-214.
    18. Sundström, s 213, 216.
    19. Se exempelvis Hughes, s 165 ff.
    20. Mc Neill, s 287-291.

    5 (7)


    Sidan 6:
    . . . finsk fingerört.21 Lindberg konstaterar slutligen att: ”de vanartiga ruderaterna trivs bäst när det är stökigt och slummigt – det välstädade och välordnade är de inga vänner av. Beckholmens dockområde får alltså absolut inte asfalteras och finstädas”22 Nationalstadsparken är som helhet ett område där mänsklig aktivitet i stor utsträckning har format och genererat en ovanligt hög grad av biologisk mångfald. Detta visar författarna av artikeln History and Local Management of a Biodiversityrich, Urban, Cultural Landscape. Artikeln visar också att samarbetet inom nationalstadsparken mellan olika ägare, förvaltare och olika aktörer och ideella grupper är avgörande för att upprätthålla naturvärdena.23

    Beckholmen som rekreationsplats.

    Det första uppgifterna om Beckholmen som någon typ av rekreationsplats är att de första tjärskrivarna på 1680-talet ska ha haft rätt att dryga ut sin lön med rättighetr för utskänkning av öl och brännvin24, kanske inte den typ av rekreation som de flesta Stockholmare förknippar Nationalstadsparken med. De första uppgifterna om Beckholmen som ett utflyktsplats med skönhetsvärden i natur eller sceneri är de inspektioner av byggnaderna på ön som görs som fastighetsvärderingar på 1752 och 1765. Då beskrivs ett stort och påkostat lusthus med en inhängnad grönskande trädgård. Enligt den tidens normer var användandet av trädgården med lusthuset möjligen bara förbehållet fastighetsägarna. Kanske fick inte ens tjärinspektorn som stod högst i rang på ön använda trädgården.25 Under 1800-talet tycks inte ön ha varit en plats för rekreation, utom möjligen för de fartygsbesättningar som under varvsbesöken fick ett avbrott i den vardagliga rutinen. Däremot blir övriga Djurgården en rekreationsplats för Stockholmarna under 1800-talet, från att ha varit en stängd jaktpark för hovet. Från 1800-talet lockades folk från alla samhällsklasser ut till Djurgården för att umgås, leka och ha fest.26 På 1800-talets slut började botaniker intressera sig för öns ovanliga barlastväxter, men detta var ett intresse som troligen höll sig inom en mindre krets. Under 1900-talet har Beckholmen under långa perioder varit helt eller delvis stängd för allmänheten och har därför inte heller varit någon rekreationsplats för Stockholmarna. Öppenheten har sedan ökat efter örlogshamnens flytt till Muskö 1969. Allmänhetens intresse för industrihistoriska miljöer och maritim kulturhistoria har ökat de senaste decennierna. Nationalstadsparken bildades formellt 1995 och innefattar även Beckholmen. Allt detta har fått allmänheten att bli mer intresserade av att besöka Beckholmen, och det ökar också opinionen för att vårda naturen och miljön på Beckholmen. Uppgiften för aktörerna blir att värna, vårda och  visa en autentisk industrimiljö och samtidigt möta krav på ett hållbart miljötänkande. Minskad miljöpåverkan i varvsarbetet kan kräva modernisering av anläggningarna eller ändrade arbetsmetoder. En sanering av marken kan ge konsekvenser för den mycket speciella ruderatfloran på ön. Det finns många avvägningar och ställningstagandet i förhållandet till Beckholmens speciella historia och natur när ön ska möta kraven på miljövänlighet och tillgänglighet. . . .

    21. Lindberg, Per Sigurd, ”Bevara Beckholmens blomster”, Svensk Botanisk Tidskrift 89, 1995, s 11-18.
    22. Lindberg, s 18.
    23. Barthel, s 18.
    24. Uppgiften kommer från boken Beckholmen, Byggförlaget, Stockholm 2002, s 22. Det aktuella avsnittet saknar dock källhänvisningar och uppgift om vem som är författare.
    25. Ajkay, s 100-102,
    26. Barthel, s 11.

    6 (7)


    Sidan 7:

    Tryckta källor:


    Preliminär MKB Beckholmen & område vid kv Grönland, Stadsbyggnadskontoret, Stockholm Stad, 2006, diarienummer 1999-02395-54

    Litteratur:

    von Ajkay, Anna, Beckholmen -Djurgårdens okända ö, S:t Eriks årsbok, Stockholm,1985

    Barthel, Stephan, Johan Colding, T. Elmqvist & Carl Folke, “History and Local Management of a Biodiversityrich, Urban, Cultural Landscape” Ecology and Society 10 (2): 10.

    Brimblecombe, Peter, The Big Smoke. A History of Air Pollution in London Since Medieval Times, Meuthen, London & New York 1995.

    Hallerdt, Sprängare, m fl,  Beckholmen, Byggförlaget, Stockholm 2002.

    Hughes, Donald, Världens miljöhistoria, SNS Förlag, Stockholm 2005.

    Lepasoon, Urve, ”Om dockors betydelse för sjömakten och industrialismens framväxt”, ur Blekingeboken, 1988, Blekinge Läns Museum, Karlskrona.

    Lindberg, Per Sigurd, ”Bevara Beckholmens blomster”, Svensk Botanisk Tidskrift 89, 1995, s 11-18

    Lindmark, Magnus, Sven-Olof Olsson & Ronny Pettersson (red.), Miljö – ekonomi – historia, Högskolan i Halmstad: Forskning i Halmstad nr 6, Halmstad 2002.

    McNeill, John R., Någonting är nytt under solen. Nittonhundratalets miljöhistoria, SNS Förlag, Stockholm 2003.

    Sundström, Arne, ”Beckholmsdockornas historia”, Ur Båtologen 4 & 5-2007, Klubb Maritim, Göteborg 2007

    Vale, Lawrence & Thomas Campanella, The Resilient City. How Modern Cities recover from Disaster, Oxford University Press, Oxford 2005.

    Schott, Dieter, “Urban environmental history. What lessons are there to be learnt?”, Boreal Environment Research 2004 (9), s. 519–528.

    7 (7)




    copyright © Fredrik Leijonhufvud

    Kontakta: fredrik [at] fartygsbevarande.se

    Stacks Image 574

    VÄSTRA DOCKAN
    59°32`01.08"N - 18°10`04.48"E



    BECKHOLMENS DOCKFÖRENING

    en sektion av

    SVERIGES SEGELFARTYGSFÖRENING




    • Klicka på bilden för större format!